Helg del 2

Att ta sig till Leóns tatueringsmässa som låg "mitt emot hotellet" enligt alla visade sig vara lättare sagt en gjort. Det gick inte att ta sig in på framsidan utan man behövde gå runt och bakom allting så jag förstår inte hur någon kunde hitta dit. När vi kom dit fick någon form av fripasseringskort in till mässan vilket jag tror var en del till att alla som såg oss trodde att vi var kända på något vis. Jag vet att det låter skitlöjligt och jag önskar att någon hade filmat bara under en minut så hade ni förstått vad vi fick uppleva. Det började med att en kom fram och frågade om att få ta en bild tillsammans med oss, sen var det igång. Den bilden måste ha utlöst tron om att vi var värda att ta kort på för sen ställde sig en hel jävla cirkel av människor runt oss och fotograferade och stod på kö för att få fotas med oss. Föräldrar slängde upp sina barn i famnen på oss som om de förväntade sig ett halleluja-moment! Charlie från Sacred Symbols som är lite mer berest var den enda som riktigt förstod kulturkrocken och hur jäkla sjukt folk betedde sig. Ingen fattade vilka vi var, bara att vi förmodligen var engelsktalande superkändisar på besök i León. Hahaha! Vi hade svårt att röra oss en meter utan att någon ville fota, så den enda fristaden var när vi fick sätta oss ner bakom ett bås.


Vi hade inte tänkt stanna allt för länge på mässan, utan gå tillbaka till hotellet för att vila och käka middag och sen kanske gå på efterfesten. Chai lovade dock att han skulle hjälpa till under en suspension-show samt blev tillfrågad att sitta i juryn. Suspension-showen skulle vara någon gång vid 16-17 och tävlingen vid typ 19-20. Vi väntade och väntade och väntade. Det här med att hålla tider är inget som någon sysslar med här verkar det som. Ett tag var vi så matt av alla människor att vi gick ut från området för att sitta ifred i skuggan ett tag, men folk verkade  letade upp oss för att ta bild. 


Jättegölli bebis!

Till slut, mycket senare på kvällen var det dags för Chai att kliva upp på scenen och bedöma tatueringar. Jag tänkte att jag skulle stå nedanför och se på, men då var det tydligen tänkt att jag också skulle upp på scen! 


Kommunikationsmiss. Eh... vad gjorde egentligen en piercare och jag där uppe i en tatueringstävling? Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fick en släng av scenskräck, trots sex år på scen. Det var ju så mycket människor och jag fick ju inte direkt en chans att förbereda mig. Ett litet problem var att jag var pissnödig redan när jag klev upp på scenen och eftersom allting tar sån tid här så kunde jag inte hålla mig! Det var kissa på sig eller kliva av scenen som gällde. Skitdumt att lämna mitt i tävlingen, men vad skulle jag göra? Haha. Jag tror inte att någon brydde sig om jag ska vara ärlig!

Efteråt hade ju människor fått bekräftat att vi verkligen måste ha varit några eftersom vi satt i juryn, vilket innebar ännu fler bilder. 





Chai, jag och Stefano kom tillbaka till hotellet strax innan tolv på natten och fick äta roomservice inne i restaurangen som egentligen var stängd. Romantiskt! Vi var rätt hungriga då vi inte hade ätit ett riktigt mål mat sen frukosten.

Jag kanske ska byta karriär, flytta till Mexico och bli kändis på heltid? Trabajo!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback