Igår var vi iväg på släktmiddag och det var minsann tio-dubbla den mängd som jag förväntat mig skulle komma. Kunde nog inte känna mig annat än som ett ufo. Marie hade bakat den numera självklara, sjukt kladdiga kladdkakan och Ritva stod för de stört goda jordgubbarna i basilikasockerlag. Jag har längtat efter dem i ett helt år nu. Plus att det hade bakats bullar! Med andra ord så fick jag mig en tre-rätters efterrätt! Precis som jag vill ha det :)

Jag tog mig in till city en sväng efter jobbet för att förmodligen för första gången i mitt liv kliva in i en Cubus-butik. Hade kanske lite väl höga förväntningar. Fanns en del jag ville prova i alla fall. Men...
Fy fan vad förbannad jag är - vet inte om det är på mig själv eller mitt tillstånd, som kanske inte är mitt fel. Jag kämpar numera till förbannelse med att klara av provhytter och även andra platser som jag inte tänker gå in djupare på.
Det här tär på hela min vardag.
Och här tog det slut.
Well... jag kom därifrån med två koftor. En mossgrön som jag blev helt kär i, och en svart. En sån där svart som ska finnas  garderoben, men som jag aldrig har ägt.

Jag vill så gärna berätta om min stora skräck, som jag tog död på under så grymt många år. Det existerade inte alls under dessa år. Vad har då gort att jag är tillbaka på noll? Vad har triggat  min hjärna att få panik? Varför ska det hindra mig från att inte kunna göra normala saker utan att behöva tänka till en extra gång? Vad är det värsta som kan hända? - Att få en panikångestattack. Många använder ordet lite väl kraftigt så här under 2000-talet då det är inne att knapra piller och må dåligt. Men ni som verkligen har upplevt det på riktigt förstår. Förstår att man gör allt i sin makt för att undvika att någonsin vara med om det igen. Det är helt fruktansvärt. Och något som skrämmer mig ytterligare är att jag är rädd att det ska leda till att jag svimmar och slår i huvudet i exempelvis ett handfat och ligga där inlåst på en jävla toalett. 

Gaah! Jag blir så frustrerad.