När jag vaknade upp imorse så var hela min kropp som fylld av en svart sörja som gjorde mig nästan oförmögen att kunna kliva upp ur sängen. Jag kände någon slags löjlig uppgivenhet och undrade vad just jag hade gjort för att förtjäna att må rent ut sagt som ett litet barn med nappen stulen och tummarna amputerade. Men jag packade ändå min ryggsäck, kvart över fem på morgonen och begav mig av mot jobbet. Med kanske fem timmars sömnbrist i bagaget och med ett WHY ME? Tack och lov så fortsatte dagen fantastiskt! Jag fick ytterligare en fin överaskning och denna gång om arbetschemat. En annan blir ju matad med guldsked på jobbet. Dessutom vill jag ge mig själv en klapp på axeln för min prestation idag, då jag vågar påstå att jag har gjort bra ifrån mig trots min tidigare osäkerhet på mig själv. Bra jobbat! Klapp klapp.