woho..
Jag har ingen att prata med, och ingen jag skulle vilja prata med. Jag vill att det ska vara den 14 mars NU, och vakna upp i Palestina. Flygresan är över och Sverige ligger långt åt helvete bort. SKÖNT! Om exakt en månad åker vi och det är ju inte så lång tid kvar egentligen.
När jag sitter på planet med "I Am Legend" i handen och skriker Goodbye cruel world för mig själv, då vet jag att jag är på väg mot något roligare.

Vardagen här är att sitta och hoppas på att jag får umgås med chai någon enstaka kväll då och då, samt att fasa inför fyllor som ofta går fel. Jag kan inte längre förstå varför folk tycker att jag är en sån surfitta över "ingenting" när somliga gör korkade saker framför ögonen på mig. Tragiskt nog blir målet att supa mig själv fullast för att förhoppningsvis inte längre ha ork att bry mig. 20-åringens liv i ett nötskal?  Tja, jag är väl inte värre än vad andra var i min ålder. Roligt att ses som omogen av 26+are när de själva var likadana i min ålder. Nåväl, det finns anledningar att jag inte har berättat allt om Roskilde i somras. Jag är inte ute efter att skryta om vad jag gjorde i min ungdom och jag kräks på alla som battlar om vem som var värst. Så sjukt fånigt.
Jag är ung nu och har ingen lust att tappa den delen av mitt liv för att andra inte längre har lust.

Satan vad jag är less på min vardag. Snart får jag börja dansa i alla fall om allt går vägen. Annars börjar jag kursen själv, för danspartner lär det nog finnas på plats ändå.