Jag är så sjukt utmattad i huvudet efter all press, kränkningar och ren mobbning som jag får ta dagarna i ända. Hade jag inte haft Chai som stöttar mig när jag kommer hem så hade jag. Ja, inte vet jag? Hur hård och tuff en människa än påstår sig vara och trots att denne lever med Grynet som förebild så finns det en gräns för alla. Men det är inte mer än mänskligt. Timmarna på gymmet är mitt haven. Det blir med andra ord i alla fall minst fem pass i veckan.



Jag känner att människor omkring mig bara gör mig besviken nuförtiden. Tänk att jag stöter på så mycket folk som aldrig låter mig vara jag. Vill jag trycka in silikon i örat, sätta färg på kroppen eller fixa lockigt hår - låt mig göra det, utan onödiga kommentarer eller miner. Jag lovar att jag är samma människa på insidan ändå.

Nu tänker jag åter igen bege mig till gymmet, sen hem till skolarbete.