Jag läste nyss ett dagboksinlägg som berörde mig så pass mycket att jag började grina.. vilket kanske inte är ovanligt tänker somliga. Texten var allt jag har velat berätta särskilt sen en vecka tillbaka, men inte kunnat få fram med ord.
Känner att jag mest har fått knytnävslag till tröst.

Jag har som sagt lagt av med snus och på fredag har det gått en vecka utan. Hela helgen gick åt till dödsångest och absolut inget vidare stöd för att jag bara klassades som jobbig. Känns inte heller så skoj att få höra i efterhand.

Svårt att känna sig bra faktiskt.

Chai och jag gick till nya Sats och tränade igår. Så nu ska han lägga upp något form av träningschema åt mig. Det trevligaste var att jag fick ett helt gratis kort från Sats att använda i ett års tid. Så tanken är att vi två ska börja träna tillsammans ett par gånger i veckan. Det är nog absolut det enda sättet för oss att kunna umgås någonting.

I augusti skrev jag ner dessa saker som skulle införskaffas
¤ Nya glasögon
¤ En bänkdiskmaskin
¤ Gymkort
¤ Nytt busskort

Och det bästa är att jag kan pricka av glasögon, gymkort och busskort nu! Får se hur det blir med diskmaskin.. alldeles för tråkig utgift. Sen måste jag komma på vad jag ska lägga mitt friskvårdsbidrag på nu när jag fick ett gymkort gratis.

Nu måste jag komma på en bra lösning till lördagsplåtningen då det börjar bli bråttom om rekvisita och mua skall införskaffas.