När jag vaknade imorse och upptäckte att det fortfarande var mörkt i rummet var min andra tanke att somna om igen. Min första tanke var "kisspaus!". Tyvärr så tvingades jag upp ur sängen efter ett långt sökande efter en toalett med lås på dörren, utan att lyckas. Varför kan man inte vakna upp direkt istället för att drömma om befrielse från en exploderande urinblåsa? Hur som helst så passade jag på att titta på klockan när jag ändå var i farten och upptäckte att klockan var 10! Det är okej att sova länge på semestern, men vårat rum var ju kolsvart. Jag drog undan gardinen och såg ett grått tak samt en kissande himmel.

 

På tal om dåligt väder...

 

 

 

Det här var i förrgår om jag inte minns fel. Från ingenstans så öppnade sig himlen och regnet vräkte ner. Jag, Chai och fyra andra fastnade vid dörringgången till Staples när vi sökte skydd från vattnet. Sen kom åskan... sen vind... sen hagel. Åskan kom slutligen så nära som precis ovanför våra huvuden och haglet blev större och större och till slut så stora som de jag håller i handen. Jag var på riktigt rädd! Kanske har jag inte sett mycket i mitt liv, men det här är det värsta väder jag någonsin har upplevt! Brandkåren åkte förbi oss massvis av gånger, så jag misstänker att det var större kaos någon annanstans.

 

Amerikaner är precis som i film. Så om det här skulle vara världens undergång så har man ju i alla fall blivit bästa vän med fyra främmande personer på bara några minuter. För det är så de beter sig. Man önskade någon lycka till som verkligen var tvungen att springa vidare och hälsade välkommen till nästa ny som sprang in för att ta skydd. Jag undrar hur människor hade betett sig i en sådan situation i Stockholm.