Nattglass
Våra väskor levererades igår eftermiddag och vet ni vad? Det är ett hål i tyget... jag har inte ens hunnit bära skiten. Fjällrävens Kajka är ju hyllad för att vara en riktigt bra vandringsväska och tyget är enormt slittåligt. Jag blir så trött på allt slarv från flygbolag.
Vi kom iväg för att äta vårat första mål vid 17-tiden igår, så sega var vi allihop efter den sena natten ute. Det blev Panda Express. Jag skulle kunna äta deras orange chicken varje dag. Target låg precis intill restaurangen, så vi tog en runda där inne. Det är en jättestor butik med lite lyxigare utbud än vad Walmart har. Jag hittade en jättefin grå munktröja med en enhörning på ryggen och texten "team unicorn" på bröstet. Chai köpte en likadan han med och nu ska vi bara övertala Chase att han också behöver en inför våran road trip.
Det regnade så mycket igår, så man hade liksom ingen lust att göra någonting ute. Vi såg på film, åt tater tots och hade det rätt mysigt tills någon efter 23-snåret utbröt att vi skulle åka och tvätta kläder. Eh... Ja, så vi åkte och nattvättade. När vi kastat in tvätten så gick vi och åt glass på baskin robbins. Jag ville ha två kulor glass i en våffla och jag förstår fortfarande inte hur det kunde sluta upp med en halvliter glass i en strut. Den var helt vansinnigt stor! Jag vet att det är ett oändligt tjat om att "det är det godaste jag har ätit", men det var verkligen min bästa glassupplevelse någonsin! Det var stora bitar och mycket sås i glassen, men ändå perfekt balanserad med glass.
En natt i Chicago
Jag älskar att jag inte blir bakfull på semestern. Äh, jag skoja bara. Klockan är 12, mina ögon går knappt att öppna och jag har inte ställt mig upp än. (Okej jag provade, jag lever.) Jag skriver oftast inläggen i förväg och postar dem så fort jag har tillgång till internet, så klockan är förmodligen mycket senare när jag laddar upp det här.
Vi tittade förbi Identity body piercing när vi landat i Chicago. Så otroligt mycket fina smycken samlade på ett och samma ställe. Jag önskar att det fanns ens hälften så mycket fina smycken när jag började töja öronen för 10 år sen.
Till middag fick vi äntligen prova deep dish pizza. Typ en pizzapaj. Jättegott, men inte bättre än pizzorna i Mexico. Förrätten däremot var så jävla magisk att jag inte finner ord. Friterade champinjoner, ost och ravioli. Friterad ravioli är förmodligen det bästa jag någonsin har ätit. Vi beställde in kannor med öl och planerade inför vår vistelse här i Chicago som ser mer än lovande ut. I'm so excited!! Jag tror att jag väntar med att berätta vad vi ska hitta på, men jag kan ju säga som så att jag kommer kunna bocka av flera saker på min bucket list.
Vi tog oss tillbaka för att duscha och ringa efter väskorna som fortfarande är ute på vift. Jag blir så trött! Vi ska visserligen ut och shoppa idag, men jag skulle gärna vilja ha mina saker liksom. Hur som helst. Jag, Chai, Chase, Blake och Chris åkte till downtown, downtown eller var det downtown, downtown, downtown? Vem vet? Vi mötte upp Cuba och Johnny och drack en öl innan vi åkte till en rätt märklig klubb. Mörk, smutsig, nedklottrad med barpersonal som inte visste hur man blandar rom och cola. När vi kom in stod en tjej på en man som låg på golvet, samtidigt som någon fotograferade. Jag var rätt förvånad över att det var tillåtet att fotografera med tanke på allt som pågick där inne på klubben. De fängslade folk som lät sig piskas, det bjöds på eldshow och ännu mer klackar på mannen som låg på golvet hela tiden. Alltså haha! Inte min grej, men jag vill se allt innan jag dör! Det är ju det här som är så intressant med att träffa nya människor. De bjuder på sina smultronställen i alla städer vi kommer åka till. Vi hade ju aldrig på egen hand som turister fått uppleva allt som vi varit med om hittills. Intressant kväll allt som allt! Vi bor tydligen ett par minuter från Ihop (international house of pancakes) så istället för äckliga cheeseburgare på Mc Donalds så avslutade vi kvällen med pannkakor! Vi kom hem strax efter fem på morgonen.
Chicago
Vi är framme i Chicago! Bådas väskor har försvunnit den här gången. Jag ger upp! Vem behöver kläder?
Vi möttes av detta när vi kom fram till lägenheten vi ska bo i de kommande dagarna. Haha! Det är ett bögpar som vi får låna ett rum av och de kollade upp på youtube hur man viker handdukar så där för att välkomna oss. Sånt gillar jag! Det där måste jag också lära mig nu när vi har ett gästrum där hemma!
Teotihuacan
Vi åt frukost på ett litet hak som verkligen hade potential att kunna bli precis hur bra som helst, men min panini kom ut bränd och servitrisen lyckades glömma bort enbart mig i sällskapet. Ingen kaffe och inga bestick. Charlys kusin beställde in äggröra och fick ut ungefär ett halvt ägg.
Sen blev vi skjutsade av kusinen för att få se pyramiderna! Det är verkligen ett måste att få se och ej att förglömma - känna på. Har en inte känt på gammal sten så är det inte på riktigt.
Det går inte riktigt att beskriva med ord hur häftigt det var och jag är åter igen så jäkla glad att vi fick möjligheten att besöka Mexico.
Vi avrundade dagen med en middag innan det var dags stt sätta sig på den fem timmar långa bussresan tillbaka till León.
Världens bästa pizza
I tisdags åkte vi in till en marknad för att köpa en sombrero och poncho till Tyson samt annat livsnödvändigt. Stackars hund. Vi fick även varsin sombrero size enorm i present av Alejandro och May. Svårt att få hem bara haha!
Sen åkte Charly hem och vi tog en taxi in till city. Helt annorlunda mot Roma, området vi hängde och bodde i. Jättestressigt, mycket folk och mängder av poliser. Det var så mycket gatumusikanter och underhållning att det bara blev ett enda kaos. Inte så överdrivet imponerad av stan faktiskt, det är precis som hemma. Men mycket vackra byggnader och ruiner att se.
Vi tittade på Tempel of mayor, ruiner som står kvar mitt i stan.
När vi vandrat i timmar tog vi alla en paus för att åka hem och sova innan det var dags för middag. Vi åkte till en pizzeria utöver det vanliga. En rejält tjock pizzabotten med riktigt otippade kombinationer. Chai och jag beställde in två pizzor (en pizza är tänkt för två personer) som var toppade 50/50. En pizza med ena halvan potatismos och salami och andra halvan BLT (bacon lettuce tomatoes). Den andra pizzan hamburgare och Mac n cheese. Vi fattade inte riktigt hur mycket de mosat på pizzorna och med en rejäl vätskebrist svepte jag en liter precis innan vi skulle äta. Jag var mätt innan vi ens fått in pizzorna. Det var bara att köra! Potatismos på pizza var sagolikt gott och BLT var konstigt nog jättelyckat som en pizza. Vi fick veta att Chai och jag är de första som någonsin har beställt BLT-pizzan!
Potatismos och BLT
Jag tror att de hör pizzorna är snäppet bättre än Artichoke i New York och Chevre-pizzan på Rost i Stockholm. En helt solklar favorit! Om man tatuerar in deras logga får man fri pizza för resten av sitt liv. Sugen? Eh, ja!
Loggan är ju faktiskt rätt fin...
Vi avslutade kvällen med en massa mojitos på Okupa.
Mexico city - danger danger!
Igår måndag hoppade vi på en buss från León som tog oss till Mexico City. Det var den lyxigaste och fräschaste buss jag någonsin åkt, så fem timmars busstur var ingen match. Innan vi klev på bussen så fick vi även ta en valfri dryck, en frukt eller smörgås samt en chokladbit. Det ingick i bussturen.
Väl framme köpte vi en taxibiljett, hoppade in i en taxi och åkte till vårt hotell där Charly mötte upp oss. Det är inte helt enkelt att fatta hur allt fungerar, så det är faktiskt rätt skönt att hela tiden ha med sig folk som bor här. Efter att i princip alla där hemma har skrämt upp mig om hur otroligt farligt det är i Mexico så var det en sak jag hade bestämt mig för och det var att inte åka till Mexico City under vistelsen i Mexico. Så här i efterhand är jag extremt glad att vi åkte hit ändå! Jag har blivit förälskad i Mexico City precis på samma sätt som jag älskar New York! Vi bor i en del som påminner väldigt mycket om East Village eller Södermalm där hemma. Helt fantastiskt är det och då har vi bara hunnit vara här i en dag. Detta är en plats jag vill besöka igen, snarast och vara här i minst två veckor.
Charly tog oss till en mysig italiensk restaurang bara ett stenkast från hotellet där vi käkade middag och delade på efterrätter.
Vi fortsatte till ett kaffebar/bar som hade mängder av sällskapsspel och jättesnygg inredning. Vi drack kaffe och te och spelade flera omgångar av Jenga. Jag kan inte minnas att jag någonsin har spelat det förut, men det var ju jättekul och vi hade sanslöst roligt! Det är farligt i Mexico sa de. Jag känner mig tryggare här än vad jag gör på Medborgarplatsen som jag passerar dagligen där hemma.
Chai och jag ville dricka varsin drink, så vi gick vidare till ett hål i väggen som serverade drinkar med (). Alejandro och May gick hem rätt tidigt och vi andra satt kvar och sörplade i oss mojitos. Hade det inte varit för det sunda förnuftet så hade vi varit ute hela natten. Vi behövde komma upp i tid dagen efter och det vore rätt trist att spendera den enda hela dagen bakfull. Men vi hade jättetrevligt och för första gången på länge var jag sugen på att spendera natten ute.
Helg del 2
Att ta sig till Leóns tatueringsmässa som låg "mitt emot hotellet" enligt alla visade sig vara lättare sagt en gjort. Det gick inte att ta sig in på framsidan utan man behövde gå runt och bakom allting så jag förstår inte hur någon kunde hitta dit. När vi kom dit fick någon form av fripasseringskort in till mässan vilket jag tror var en del till att alla som såg oss trodde att vi var kända på något vis. Jag vet att det låter skitlöjligt och jag önskar att någon hade filmat bara under en minut så hade ni förstått vad vi fick uppleva. Det började med att en kom fram och frågade om att få ta en bild tillsammans med oss, sen var det igång. Den bilden måste ha utlöst tron om att vi var värda att ta kort på för sen ställde sig en hel jävla cirkel av människor runt oss och fotograferade och stod på kö för att få fotas med oss. Föräldrar slängde upp sina barn i famnen på oss som om de förväntade sig ett halleluja-moment! Charlie från Sacred Symbols som är lite mer berest var den enda som riktigt förstod kulturkrocken och hur jäkla sjukt folk betedde sig. Ingen fattade vilka vi var, bara att vi förmodligen var engelsktalande superkändisar på besök i León. Hahaha! Vi hade svårt att röra oss en meter utan att någon ville fota, så den enda fristaden var när vi fick sätta oss ner bakom ett bås.
Vi hade inte tänkt stanna allt för länge på mässan, utan gå tillbaka till hotellet för att vila och käka middag och sen kanske gå på efterfesten. Chai lovade dock att han skulle hjälpa till under en suspension-show samt blev tillfrågad att sitta i juryn. Suspension-showen skulle vara någon gång vid 16-17 och tävlingen vid typ 19-20. Vi väntade och väntade och väntade. Det här med att hålla tider är inget som någon sysslar med här verkar det som. Ett tag var vi så matt av alla människor att vi gick ut från området för att sitta ifred i skuggan ett tag, men folk verkade letade upp oss för att ta bild.
Jättegölli bebis!
Till slut, mycket senare på kvällen var det dags för Chai att kliva upp på scenen och bedöma tatueringar. Jag tänkte att jag skulle stå nedanför och se på, men då var det tydligen tänkt att jag också skulle upp på scen!
Kommunikationsmiss. Eh... vad gjorde egentligen en piercare och jag där uppe i en tatueringstävling? Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fick en släng av scenskräck, trots sex år på scen. Det var ju så mycket människor och jag fick ju inte direkt en chans att förbereda mig. Ett litet problem var att jag var pissnödig redan när jag klev upp på scenen och eftersom allting tar sån tid här så kunde jag inte hålla mig! Det var kissa på sig eller kliva av scenen som gällde. Skitdumt att lämna mitt i tävlingen, men vad skulle jag göra? Haha. Jag tror inte att någon brydde sig om jag ska vara ärlig!
Efteråt hade ju människor fått bekräftat att vi verkligen måste ha varit några eftersom vi satt i juryn, vilket innebar ännu fler bilder.
Chai, jag och Stefano kom tillbaka till hotellet strax innan tolv på natten och fick äta roomservice inne i restaurangen som egentligen var stängd. Romantiskt! Vi var rätt hungriga då vi inte hade ätit ett riktigt mål mat sen frukosten.
Jag kanske ska byta karriär, flytta till Mexico och bli kändis på heltid? Trabajo!
Helg del 1
Jag låg sjuk på hotellrummet nästan hela lördagen. Det var förmodligen kranvatten i drinken eftersom jag rätt snabbt efter att jag fått i mig den blev riktigt dålig. Vi hade precis kommit in på Leóns tatueringsmässa när jag kände att jag behövde ta mig tillbaka till hotellet igen. Jag har varit så oerhört försiktig med vad jag äter, bara dricka ur flaskor och undvika is. Det är inte ovanligt att de fyller på vattenflaskor med kranvatten och säljer, så enligt mexikanarna själva är det ibland bättre att istället köpa läsk. Trots detta så beställde jag, chai och Stefano varsin margarita innan vi begav oss upp till mässan i alla fall. De andra hade ju druckit både drinkar ur baren och juice på frukostbuffén, så jag trodde att det skulle vara lugnt. Jag är ju så skitmesig att jag inte ens dricker av juicen under frukosten. På riktigt.
Morgonen därpå kände jag mig mycket bättre igen, så jag och Chai mötte upp Stefano som har bott på samma hotell som oss, för att äta frukost innan det var dags att gå upp till mässan igen. Eftersom det var fars dag så var hela restaurang full av uppklädda gäster, livemusik, hoppborg, en clown som blåste upp snopp-ballonger åt barnen och ett efterrättstorn(!). Vi blev även tillfrågade att ställa upp på familjefoton. Att folk vill fota Stefano som är en väldigt känd tatuerare och Chai som är med på TV i Mexico (hahaha) kan jag förstå, men vad ska de med mig till? Jag tyckte att vi blev fotograferad rätt ofta på semestern, men det är ingenting mot vad som hände sen... cliffhanger...
Morgonen därpå kände jag mig mycket bättre igen, så jag och Chai mötte upp Stefano som har bott på samma hotell som oss, för att äta frukost innan det var dags att gå upp till mässan igen. Eftersom det var fars dag så var hela restaurang full av uppklädda gäster, livemusik, hoppborg, en clown som blåste upp snopp-ballonger åt barnen och ett efterrättstorn(!). Vi blev även tillfrågade att ställa upp på familjefoton. Att folk vill fota Stefano som är en väldigt känd tatuerare och Chai som är med på TV i Mexico (hahaha) kan jag förstå, men vad ska de med mig till? Jag tyckte att vi blev fotograferad rätt ofta på semestern, men det är ingenting mot vad som hände sen... cliffhanger...
Väskan är tillbaka!
Vi blev skjutsade till flygplatsen idag för att höra efter vart fan min väska har tagit vägen. Så fort vi har ringt det nummer som de själva har angett att vi ska kontakta dem via så har de bara slängt på luren. Arrangören av tatueringsmässan här berättade att detta har hänt förut när en gästtatuerare var här för något år sedan. De slänger på luren för att vänta till efter helgen med att lämna ut resväskan igen. Så jäkla drygt! När vi kom till flygplatsen fick Alejandro sköta snacket och så fort jag lämnade över min lapp så kunde mannen i disken direkt konstatera att "ja, den finns här", utan att ens kika på datorn eller gå in och kolla i väskförrådet. Det var ju ett rätt tydligt bevis på att väskan förmodligen har stått där ett tag och att de bara har skitit i det.
Ett ganska lyckligt återseende efter fyra dagar.
Ett ganska lyckligt återseende efter fyra dagar.
Just nu ligger jag sjuk på hotellrummet tack vare en jävla frozen margarita. Det var ju inte frozen vi beställde ens. :p
Seminarium
Jag är så stolt över Chai och hur långt han har tagit sig. Vi har åkt över hela jorden (känns ju så med alla mellanlandningar) för att hålla i ett seminarium.
När jag satt och arbetade på min Mac så såg jag hur snubben framför mig tog en selfie, men la sig själv i hörnet för att få en bild på mig som satt bakom. Awkward. Det var ju inte svårt att hitta den bilden ute på internet. Haha! Jag ångrar att jag inte gjorde någon ful min eftersom jag ju såg att han fotade mig!
Chase var med på obehagligt många bilder i Chais presentationer.
Framme i Leon, Mexico
Vi kom fram till Leon till slut. Min väska har tyvärr kommit på villovägar och jag har inte sett skymten av den sen vi landade i Houston i onsdags. Jag är väldigt glad att jag packade med underkläder och ett par linnen för tre dagar. Note to self. Kolla så att strumporna i handbagaget är hela nästa gång. Argh! Men jag sa både till mamma och Chai att min väska kommer att försvinna den här resan och mycket riktigt. Vi har Chais packning i alla fall, så i värsta fall får jag väl rocka kalsonger. Precis innan vi åkte så gjorde jag en ögonfransförlängning för första gången och så här i efterhand är jag så jäkla glad över det då allt smink ligger i ryggsäcken någonstans ute i världen.
Vi blev upplockade av Alejandro på flygplatsen som tog oss till sin studio för att möta upp vänner och kollegor. Sen gick vi och käkade mexikansk mat på en restaurang i närheten. Jag tror att jag beställde tacos och fick mig en smärre chock när en enorm portion med något som såg ut som en omelett fylld med kött och mängder av ost ställdes framför mig. Självklart förstår jag att vi försvenskar alla maträtter, men det här hade jag inte förväntat mig. Engelska existerar inte här i Leon och förmodligen inte i resten av Mexico heller om jag gissar rätt, men på något sätt lyckas vi kommunicera rätt bra med alla oavsett språk. Eller nja, kanske inte när nästa sak inträffade...
Sen fick vi nämligen veta att det skulle spelas in ett tv-program och Chai fick frågan om han ville vara med. Bra publicitet sades det. Sure thing! Vi åkte till studion där programmet skulle spelas in, de tryckte ner Chai i en stol, sminkade honom, förklarade för alla andra på spanska vad som skulle hända och sen var det igång. hahaha! Saken är den att vi har en tolk/ny vän med oss, men han får lika lite information som vi får! Vi hade rest i ett och ett halvt dygn och inte ens dumpat packningen på hotellet och helt plötsligt satt vi i en tv-studio och skulle intervjuas. Jag fick sitta bakom kulisserna och kämpa med att hålla mig för skratt medan Chai blev intervjuad... på spanska. De hade mobiltelefoner på bordet, det kom in en assistent och lämnade en kaffekopp mitt under intervjun, mobiltelefoner ringde och plingade under hela tv-inspelningen, kameramännen snubblade på kablarna och folket i bakgrunden väsnades så pass att det måste ha hörts under inspelningen. Så tacky, men trots detta 1 miljon tittare. Jag dör.
Vad hade hänt om Chai tackat nej och sagt att han ville lägga sig och vila på hotellet, eller om jag ville fokusera på att hitta min väska, eller köpa lite nya kläder och medicin? TV-showen handlade mer eller mindre om Chai och intervjun höll på i en och en halv timme. Det är så här jag tror att resten av vår resa kommer att se ut framför allt här i Mexico, men även i USA. INGEN ANING! Det enda jag tycker är lite jobbigt är att min väska är borta och att invånarna själva varnar om hur mañana, mañana de kan vara på flygplatsen när väskor försvinner så där. Vi fick även tips om att inte be om utkörning till hotellet när/om väskan dyker upp, utan istället åka ut dit och hämta den själva. I övrigt ska vi tydligen kunna känna oss trygga här.
Vi blev upplockade av Alejandro på flygplatsen som tog oss till sin studio för att möta upp vänner och kollegor. Sen gick vi och käkade mexikansk mat på en restaurang i närheten. Jag tror att jag beställde tacos och fick mig en smärre chock när en enorm portion med något som såg ut som en omelett fylld med kött och mängder av ost ställdes framför mig. Självklart förstår jag att vi försvenskar alla maträtter, men det här hade jag inte förväntat mig. Engelska existerar inte här i Leon och förmodligen inte i resten av Mexico heller om jag gissar rätt, men på något sätt lyckas vi kommunicera rätt bra med alla oavsett språk. Eller nja, kanske inte när nästa sak inträffade...
Sen fick vi nämligen veta att det skulle spelas in ett tv-program och Chai fick frågan om han ville vara med. Bra publicitet sades det. Sure thing! Vi åkte till studion där programmet skulle spelas in, de tryckte ner Chai i en stol, sminkade honom, förklarade för alla andra på spanska vad som skulle hända och sen var det igång. hahaha! Saken är den att vi har en tolk/ny vän med oss, men han får lika lite information som vi får! Vi hade rest i ett och ett halvt dygn och inte ens dumpat packningen på hotellet och helt plötsligt satt vi i en tv-studio och skulle intervjuas. Jag fick sitta bakom kulisserna och kämpa med att hålla mig för skratt medan Chai blev intervjuad... på spanska. De hade mobiltelefoner på bordet, det kom in en assistent och lämnade en kaffekopp mitt under intervjun, mobiltelefoner ringde och plingade under hela tv-inspelningen, kameramännen snubblade på kablarna och folket i bakgrunden väsnades så pass att det måste ha hörts under inspelningen. Så tacky, men trots detta 1 miljon tittare. Jag dör.
Vad hade hänt om Chai tackat nej och sagt att han ville lägga sig och vila på hotellet, eller om jag ville fokusera på att hitta min väska, eller köpa lite nya kläder och medicin? TV-showen handlade mer eller mindre om Chai och intervjun höll på i en och en halv timme. Det är så här jag tror att resten av vår resa kommer att se ut framför allt här i Mexico, men även i USA. INGEN ANING! Det enda jag tycker är lite jobbigt är att min väska är borta och att invånarna själva varnar om hur mañana, mañana de kan vara på flygplatsen när väskor försvinner så där. Vi fick även tips om att inte be om utkörning till hotellet när/om väskan dyker upp, utan istället åka ut dit och hämta den själva. I övrigt ska vi tydligen kunna känna oss trygga här.
Fortfarande i Houston
Flyget ställdes in igår och vi fick stå i evighetens oändliga kö för att få nya biljetter. Den kändes mest oändligt lång för att jag var helt slut och för att servicen i detta land är extremt ineffektivt. Vi fick nya biljetter till morgonen efter men med ytterligare en mellanlandning Monterrey innan vi kommer till Leon. Vilken resväg som helst så länge vi inte behöver åka via Mexico city som allt ser ut just nu. Vi satte oss ner och käkade på Panda express innan vi försökte jaga rätt på ett hotell för att få lite sömn innan vi skulle tillbaka till nästa flyg. Det finns tydligen ett hotell här på flygplatsen, så vi försökte med det, som tyvärr var fullbokat. Sen kämpade Chai med att ringa runt till alla närliggande hotell och efter mycket om och men så fick vi tag på ett ledigt rum. Vi ställde oss utanför för att vänta på en shutlebus som skulle ta oss till hotellet. Vi väntade och väntade. Jag somnade ståendes. Chai fick nog. Jag somnade sittandes på en bänk. Chai fick nog. Bilen kom aldrig. Vi greppade en taxi istället och hotellet låg max tio minuter bort, så jag förstår inte var shutlebus'en tog vägen. Rummet var stort som ett slott och kostade som en mindre tv, men jävlar i min låda vad skönt det var att få sova i en säng inatt och ta en dusch imorse! De hade dessutom en mindre frukostbuffé på hotellet, vilket jag tycker är ett stort plus. Onödiga/bortkastade pengar kan tyckas, men nu är en fit for fight för en ny dag med eventuella förseningar och inställda flyg. Vädret är så dåligt att jag inte vågar tro att vi kommer till Leon idag.
Houston
Nu befinner vi oss i Houston i väntan på flyget som ska ta oss till Leon i Mexico. Det ser mörkt ut, både vädermässigt och att vi faktiskt kommer med något plan på ett bra tag. Klockan är väl snart två på natten där hemma och jag är inte van att vara uppe så sent, så jag är hyfsat trött. Jag vill gå och lägga mig nu. Som tur är så har vi i alla fall båda två lyckats sova en hel del under de två tidigare flygen.
Vädret i Leon verkar ju bli helt magiskt i alla fall. Haha!
Nu lämnar vi Sverige!
Hej då!
Erik och Tyson
Mexico och USA
Nu är det väl dags att släppa bomben! Chai är gravid!
Nä, jag skoja bara.
Vi åker iväg på våran hittills häftigaste resa tillsammans i sommar. Först bär det av till Mexico där vi stannar i en vecka för att bada i vattenfall, klättra på gamla stenar, se historia, dricka tequila och hänga med nya människor. Sen flyger vi över till Chicago där vi med lite tur blir upplockade av Chase som ska visa oss sitt murrica i bil. Kalaset avslutas med någon vecka i New York. Jag vet inte vart vi ska, var vi ska sova om nätterna, eller om någon ens möter upp oss som lovat. Resväskan ligger kvar i källaren och istället har jag köpt mig en 55 liter stor ryggsäck så att vi ska kunna leva och röra oss som om det vore backpacking.
Nu är det knappt två veckor kvar.
Vi ska äntligen fira Fourth of July i usa!
