Men dra åt helvete.

 

För att trösta mig själv och mitt numera dreadlösa hår så letade jag rätt på allt mitt löshår för att kunna sätta i en hårförlängning till exempelvis imorgon. Det visade sig att mitt egna hår tydligen har hunnit växa sig lika långt som hårförlängningen. Jag har verkligen inget minne av att det var så här kort! The HÅRror!

 

Låt mig och mina i-landsproblem vara ifred, okej?

Jag bläddrade igenom SATS egna tidning och fick mig ett gott skratt när jag såg en reklam för trosor.

 

Jättefint initiativ av tjejen som slog upp giveboxen i Stockholm! Jag själv satt veckan innan och beklagade mig för C över att det knappt finns något sådant i Sverige och vips så dök inslaget upp i TV4morgon. Skönt att någon är bättre än jag och faktiskt tar tag i saken.

 

Så vad är en givebox? Jo, det är en obemannad garderob skulle man kunna säga. Där du kan lämna in sådant du inte längre behöver eller vill ha och samtidigt roffa åt dig något fint som någon annan har lämnat. Det behöver inte nödvändigtvis vara kläder och skor förstås!

 

Kika in på Facebooksidan Här för att hålla dig uppdaterad om var den håller hus någonstans eftersom giveboxen inte har en permanent plats än. Glöm inte att lämna din signatur på namninsamlingen om du vill att den ska få en fast plats!

 

 

Det absolut sämsta i min hårsituation just nu är att stressa, men jag kan inte låta bli! Jag studerade de kala fläckarna i min hårbotten närmre för att se om det börjar växa ut nytt hår nu när utväxten har tagit fart i de friska hårsäckarna. Men jag insåg att endast enstaka hårstrån petar ut lite här och var. Samtidigt så har Sofias Änglar gått på tv ikväll och jag kan inte låta bli att bli hypokondrisk när jag ser Roomservice-Mattias som har drabbats av alopeci, som gör att håret ramlar av. Som min vän Annie sa "kanske löjligt för andra men inte för en själv..."

 

Jag är trött på att försöka dölja saker i mitt utseende som jag har ogillat. Det är lika bra att jag låter er veta att jag också ser och jag vet! Annars slutar det med att jag går runt med hårband för att dölja det.

Jag har mått riktigt dåligt över att jag tycker att jag börjar se skallig ut, något som borde vara i princip omöjligt med min kalufs på huvudet. Det är extra påtagligt längst fram där lugg och dreads möts eftersom det är det som syns av min hårbotten. Efter att både jag själv och C försökt intala mig själv om att det bara är i mitt huvud så kändes det okej och jag tänkte inte mer på det. Men när människor ska börja ifrågasätta om jag har upplevt att jag skulle bli flintskallig för att dreadsen drar så mycket framtill, då är det inte så kul längre. Särskilt inte när någon "på tal om ingenting" ska ifrågasätta detta i kommentarsfältet under en bild på mig fotat ovanifrån så att det blir extra påtagligt. Vem fan frågar något sådant? Så sjukt jävla osmidigt! Det är precis som att jag skulle börja prata om sambofetma (på tal om ingenting) under en bild på någon som har lagt på sig ganska många kilon efter att ha träffat sin kärlek. Det är en sak om frågan ställs i ett sammanhang där det rör sig om en dreadsbeställning och frågan poppade upp  huvudet på personen för att denne är orolig över sitt hår och Inte pga att denne såg min skalliga hjässa.

 

Jag har burit syntetdreads under nio år nu (till och från förstås) och jag kunde inte för mitt liv förstå varför hårsäckarna skulle ge med sig nu. Det var bara att backa tillbaka bandet och klura ut vad jag har ändrat i min hårrutin de senaste månaderna och kom fram till att jag ju bytte blekningsmedel. Jag tänker inte smutskasta märket då jag inte vet om det verkligen är blekningsmedlet som har förstört mitt hår.

 

Detta skriver jag för att ni som funderar på att skraffa dreads inte ska bli avskräckta när ni ser mitt hår och tro att det kommer att hända er med. Varför jag är rätt säker på att det inte är dreadsen som har stressat hårsäckarna är för att jag har kala fläckar även i hårbottnen i luggen där jag aldrig har flätat in dreads, någonsin.

 

Både jag och C hade sen i onsdags sett fram emot att få gå ut och promenera tillsammans med Randy igen. Det har jag ju visst inte ens skrivit om ser jag nu. Vi tog beslutet om att ta en promenad i onsdags istället för att gå till gymmet under våran lediga dag. Det slutade med en timmes promenad och 100 armhävningar på tå nere vid utegymmet vid eriksdalsbadet.

Vi bestämde redan då att vi skulle ta en ännu längre sträcka på söndag, nämligen igår. Så det var bara att hålla tummarna för bra väder och bra väder blev det ju onekligen! Bortsett från all blåst.

 

Lördagen ägnas åt städning, men jag liksom många andra hittar gärna på "roligare" saker att göra istället. Jag ställde mig framför spegeln och gjorde miner med min hårtoning på huvudet, invirad i plastfolie. Det slutade någonstans med att jag tog mobilbilder på mina ben. Kom inte och ljug och säg att ni inte hittar på dumma grejer när städning står på schemat. Jag kunde förövrigt skolkatalogerna innan och utantill när jag var yngre tack vare städdagarna. Hur som helst så fick jag fick till en grymt bra bild på min utveckling gällande ben och rumpmuskler. Men så insåg jag att det hela kändes alldeles för dumt och pinsamt för att ladda upp på min instagram. Jag skäms sällan och framför allt egentligen inte över min kropp. Faktum är att jag på riktigt kände wawawoom, är det där jag!? Anledningen att jag kände att jag inte vågar lägga upp bilden beror på vinkeln på bilden och att jag går runt och städar i trosor. Trosor är ju big no no i mångas ögon, men ett par hotpant - helt okej. Det är ju i alla fall kläder! ööh...

 

Ni, liksom jag som ägnar de flesta dagarna i veckan kring träning vet vilken tid det tar att renovera om det yttre. Nu när jag äntligen ser resultat vill jag visa vad jag åstadkommit precis som en nybliven mamma vill visa bilder på sitt barn. Nä-ä, hujedamig! Hon jämför rumpmuskler med mitt barn!

Tyvärr föll jag för vad andra ska tycka om mig, vilket inte riktigt är min grej. Men jag vet själv som fotograf att det är en sån betydande stor skillnad hur kameran är vinkad, kroppen är vinklad och många gånger om det är tillräckligt med kläder på kroppen. Jag vet vad jag menar med bilden, men det fattar ju inte alla andra.

 

Synd på en tvättäkta instagram-#squat ;)

Det är kul att avsätta tid till att gå till vårdcentralen och få veta att proven man har med sig är fel. När jag skulle hämta ut mitt provrör (eller vad det nu heter!) så gick jag till provmottagningen och sa att jag skulle hämta ut ett provrör. "Ett provrör??" fick jag till svar. Alltså, om jag har förstått det rätt så finns väl uppgifter om vad det är jag ska göra när de slår in mitt personnummer i datorn. Eller hur? Så jag förklarade vad för typ av prov, sen slog hon in mitt personnummer och sa "Jahaa! Då är det ett sånt här du ska ha."

 

Tack tanten för att du fick mig att framstå som en idiot för att jag kallade provet för "provrör" och sedan kom till labbet idag med fel typ av rör. Jag hade inte brytt mig särskilt mycket om jag bara råkat få fel prov, eftersom vi inte är mer än människor och alla kan göra fel. Jag tror att min irritation stärktes ytterligare när jag insåg att jag skulle bli bortglömd i väntrummet på labbet idag om jag själv inte sökte upp personal. För att sedan bli gnorerad när jag ställde mig i dörren intill "patientrummen". Kan inte det vara en rätt självklar grej att säga hej när man möter en patient med blicken istället för att bara gå förbi? Kvinnan på labbet som sedan tog emot mig föreslog att de kan prova att skicka in det och se om det funkar. "Eller så lämnar jag in ett nytt prov?" "Ja! så kan vi göra istället!" Vadå prova? Jag lämnar ju in ett prov för att få ett säkert besked?

 

Jag har ju ägnat våren till att reda ut mina magproblem som uppstod i vintras, så jag känner att det räcker med besök i onödan nu. Äh, skitsamma. Det är bättre att jag gnäller ut här än att flippar ut på all personal på vårdcentralen för småsaker, eller hur?