Jag var ute och sprang för första gången idag sen typ september. Nu när jag har byggt upp mycket muskler och inte ägnar mina timmar på gymmet till att springa flera mil i veckan så är jag allt annat än grym. Jag springer gärna med Runkeeper när jag har hunden med mig och Zombies, run! när jag är ute på egen hand. Tyvärr har jag inte kunnat avnjuta en överlevnadsrunda med zombies i hälarna på ett år eftersom jag tycker att det känns fel att bege mig ut och lämna Randy hemma. Hur som helst så tog jag en titt på resultatet i Runkeeper när jag väl hade varvat ner och kommit innanför dörren. Enligt Runkeeper skulle jag ha haft en hastighet på 8:51 min/km, vilket för mig kändes helt orimligt om inte ännu mer förnedrande om jag nu på riktigt blivit så mycket sämre. Visst för att det jag hade motvind hela vägen och jag springer inne i stan med folk i vägen hela tiden, men ändå! Det visade sig att inställningarna stod på miles istället för kilometers. ;) Efter att jag ställt om till kilometer blev dagens springtur korrekt men alla mina tidigare rundor helt kaputt trots att det står kilometer! Sjukt irriterande eftersom jag vill kunna jämföra med mig själv för ett år sedan.

 

Det är något jag vill skriva om men jag vill ju inte råka smutsa ner goda nyheten med otur. Så hysch hysch! Jag ska försöka nyttja den här peppen till max i alla fall.

 

Var någon iväg på lakritsfestivalen i helgen förresten? Det var jag! Jag måste vara lite fräck och säga att jag saknade en del islänsk lakritschoklad, men min favoritsort såldes i alla fall. Tur det!

 

Jag måste för en gångs skull ge svenska sjukvården tummen upp! Ärligt talat så har jag dragit mig för att gå upp till vårdcentralen för att påbörja operation rädda magen - död eller levande, tack vare tidigare dålig erfarenhet. Fick träffa en ung läkare som lyssnade på vad jag hade att säga och faktiskt tog mig på allvar. Jag var ju redo för fight! Är det inte alltid så att när man väl kavlat upp ärmarna för att slå näven i bordet så går det som på ett bananskal? Har fått lämna prover och ska redan nu i veckan iväg på skiktröntgen. Nu går det undan minsann. Plus ett oh, shit! Det sjuka är att jag verkligen hoppas att de hittar ett fel, för då vet jag och kan anpassa mig. Självklart hoppas jag inte på att det är något farlig. Nä, det är säkert bara ett enhörningshorn som har fastnat i magen. Det var ju inte bara hästkött i lasagnen...

 

Här kommer jag, sju svåra år för sent för att skriva lite om påsk! Men först vill jag börja med att berätta om när jag var liten (ja, jag anser äntligen att jag är stor nu) då påsken var bland det roligaste som inträffade på året. Anledningen var skärtorsdagen - dagen som jag planerade, ibland redan från jul. Dagen vi brukade klä ut oss till påskkärringar och ringa på grannarnas dörrar och med ett "glad påsk" casha in godis! När jag tänker efter så är det helt sjukt vilken jäkla arbetsvilja jag hade redan då. Jag och mina syskon ritade fina påskmotiv på vita kort som vi fått från ett tryckeri. Det var påskkorten som jag kunde sitta flera månader innan och börja rita. För de skulle ju se fina ut också! Dessa kort gav vi bort till personerna som öppnade dörren för oss. Jag vet inte om kidsen gör så även idag då inga påskkärringar ringer på min dörr, någonsin! :( Alltså om de bara visste vilket godis-stash jag har här hemma som väntar! Anyway. När skärtorsdagen väl kom så la jag upp en plan för vilka hus som var bäst att ringa på först utifrån de tider som jag visste att de kom hem på ett ungefär. Haha! Giriga, envisa ungjävel! Men tro mig, inga andra kammade in så mycket godis.

 

Om mammor och pappor gav mig godis uklädd till påskkärring som liten så lär jag ju kunna sälja dammsugare nu när jag som vuxen också ser ut som en påskkärring. Det har i alla fall ett barn på min gata talat om för mig att jag ser ut som. ;)

 

Sen växte jag upp och fick ett påskägg med ett lite nyttigare innehåll än vanligt. Nämligen nya träningskläder! Två träningslinnen och jag ett par byxor och allt från Better Bodies.

 

 

Jag ser inte ut så här för att jag vill väcka någon diskussion, gå emot samhället eller för att jag tycker om smärta. Så här vill jag se ut för att jag känner mig fin! Jag är inte hur stark som helst och jag kan inte låta alla kommentarer rinna av som om jag vore gjord av teflon. 

 

Av någon anledning så tycker människor att det är befogat att säga precis vad de tänker om mitt utseende för att jag har valt att se ut så här. Jag skulle aldrig i mitt liv gå fram till någon i affären och säga "Fy fan vilken ful tröja du har på dig" eller "Vilka äckliga fjärilslås du har i öronen". ;) Du som anser dig ha rätten att säga precis vad du vill är inte bättre än personen/personerna som fick 13-åringen att ställa sig framför ett tåg. Det kanske är dags att vakna upp och inse det? Om vi vuxna slutar att trakassera varandra så ska ni se att våra barn kommer att växa upp till fint folk de med. Alla älskar inte alla, men se fan till att respektera andra oavsett hur de ser ut. 

 

Snälla! Gör mig och många andra en tjänst genom att hålla elaka kommentarer för er själva. Går du i ett sällskap där din vän eller bekant gör narr av en främmande människa, grow some balls och säg ifrån! 

 

Det finns nog ingen annan frisör än Kristofer som förstår mitt "taggigt, snett, fast ändå rakt". Jag föredrar att klippa den riktigt kort för att sedan låta den kunna växa ett tag utan att det stör. Men nu har det inte ens gått två månader sen jag klippte mig sist och ändå har luggen vuxigt sig så lång som till ögonbrynen. Det kanske inte bara är musklerna som växer med periodisk fasta och tyngre lyft. Jag kanske blir hårig som en karl också?

 

Ibland kan jag bli rätt sne över hur vissa produktionsbolag tror att man gör precis vad som helst för att få en roll i film och reklam. Jag är helt okej med att vänta in i det sista med ett svar om det är jag själv som har sökt jobbet. Men när produktionsbolag kontaktar mig och säger att de vill ha med mig för att sedan två dagar innan jobbdagen höra av sig med ett "tyvärr blev det inget denna gång", ja, då blir jag irriterad. Det var ju de som sökte mig! Jag förstår att det är många som är med och ska tycka till och att det i detta fall var kunden som inte var nöjd med hur jag ser ut. Helt okej det med, men få det inte att låta som att jobbet är mitt om det inte är i närheten av fastställt. Jag antar att många sätter i system att "lova" flera personer ett jobb för att vara säker på att få dit den person som de sedan väljer ut. Slöseri på min tid i alla fall. Äh...  

 

Jag ska kila iväg och klippa luggen nu och eftersom jag inte har något "modell"-jobb att anpassa mig till så kanske jag ska go all wild and crazy och klippa den JÄTTEKORT och JÄTTETAGGIG och JÄTTE... okej, lägg av.