Alltså fy fan. Snoret skvalpar i hjärnan och min kropp är vätskefylld till max. Trots träning och rätt kost så envisas kroppen med att behålla all vätska från tidigare kolhydratsfrosseri. (Kolhydrater binder vätska) Jag inbillar mig att det skvalpar om mig när jag går. :) Det är i alla fall ett gott tecken på att jag är förkyld, inte ska träna och att jag behöver sluta tänka på vad jag äter. Hur länge och hur många gånger kan man egentligen förlora mot sig själv? Sist jag såg ut som jag egentligen vill var i början av juli förra året. Så nu har jag gått runt missnöjd med mig själv i åtta månader. Nu är det dags. Någonting säger mig att det kommer att bli lättare nu när det äntligen finns lite solljus. Jag blir liksom mig själv igen då. Ska ju även påbörja ytterligare en aktivitet i rörelse. Rullskridskodans med start den 13 mars. Det kommer bli grymt!