På senaste tiden har jag fått veta och höra från många att de inte söker upp mig för att jag verkar vara så pass deprimerad. Varför kan ingen bara fråga hur jag mår? Fråga vad som har hänt, fråga vad jag har i tankarna. Utan att kalla mig barnslig eller egoistisk! Jag har säkert ett ton svart sten med huggtänder som ligger och gnager hål i mitt hjärta. Jag behöver världens största kram, jag behöver närhet, jag behöver Vänner. Jag vill känna mig behövd och söt/vacker/snygg-whatsoever! Jag vill känna att det är jag och ingen annan.
Hjälp mig istället för att trycka ner mig ännu mer!

Stressen av att veta att allt hänger på mig när det gäller den ekonomiska biten gör inte saken bättre när man ligger hemma i tre dagar med feber, vilket jag gjorde förförra veckan. Jag extraknäcker numera med hemmavirke av löshår, samt säljer min garderob för att vi ska gå runt, och samtidigt ha det bra.

Varför inte söka sig till mig istället för att ta avstånd? Det är ju för att ni tar avstånd från mig som gör att jag inte längre vill. Jag vill ha orken tillbaka, jag vill ha tillbaka känslan av att jag också kan. Få tillbaka allt jag tidigare såg fram emot och alla mina intressen som bara dog bort.

Jag stod tidigt i eftermiddags med en fantastiskt nyhet i min hand. Skyndade mig iväg för att berätta!
För dig. Jag vände ungerfär lika snabbt som jag klev innanför dörren med en röst i huvudet som sa att "han har inte tid och särskilt inte för dig!". 

Nej jag ligger inte hemma och storbölar. Jag känner bara likgiltighet. Slår du upp ordet i ett lexikon så är det mitt nylle du ser. Många som har känt mig under en längre tid vet vilken panik jag får av att bo i en för skitig miljö under en längre tid (även om jag är duktig på att stöka ner också!) men det bekommer mig inte det minsta längre.

Därför är jag så här.



PS.
Till påskharen: Jag önskar mig en bästa vän i mitt påskägg!
DS. ... eller i födelsedagspresent. Jag fyller ju år dygnet runt (24/7) så när som helst går bra.