Det är frågan det och förmodligen upplever jag bara min egen gräns. Resten gör mig illamående.
Jag dalar ner på noll hela tiden, så fort jag är hemma under dagtid. Saknar sanna, men har lovat andra att ses.. som visserligen bara vill utnyttja någon av mina "talanger" när vi ses. haha.

fuck it! Jag mår illa i kropp och själ. Nu är det nog hög tid att trycka i sig något som går att kalla frukost.

Slog på Escape och det känns som att beträda 8:an igen.
Gud det är så tragiskt egentligen. Men what to do? what to do..

Kom att tänka på tjejerna från april igår kväll och blev återigen ledsen i ögat över att ha missat en av de roligaste stunderna i mitt liv på grund av svin till arbetskamrater.
Åh, jag älskar att ligga steget efter, att vara jag, att folk inte vågar träda fram och säga en vänlig mening och att inte folk ser när de gör mig illa.
Nej jag är inte gravt deprimerad, men känner ingen tillit längre.

Jag ska se om jag lyckas föra över lite musik till min ipod för den är på tok för tom på musik. Eller snarare att jag har lyssnat sönder allt som redan finns där.

En främmande kalasstrut räddade min dag genom kommentaren "du är den vackraste jag någonsin sett". Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag är jävligt tragisk eller om det är brist på fina komplimanger här hemma. Usch jag känner mig så tom, måste hitta på något att göra. Hörs!