Idag känns saker ganska hopplöst. Insåg att det är pissdåligt väder ute, och chai var grinig efter för lite sömn. Då känner jag mig bara ivägen. Jag står fortfarande mellan ett val; om jag vill får jag åka över till estland med päronen. Sist jag var där så ösregnade det hela tiden, och jag har så länge velat åka dit och fota alla trasiga torg och människor. Men förmodligen kommer det regna igen med min tur. Kollade vädret och som det ser ut så ska det vara mulet under hela resan.. så det skulle inte förvåna mig det minsta om regn tillkommer. Men FAN. Samtidigt kanske han behöver få en paus ifrån mig. Kommer i sådana fall hem lördag morgon, så det är väl egentligen ingen större katastrof. Och han kommer jobba mestadels av tiden..
Ja, allt lutar till att jag borde åka ändå, men jag kommer sakna honom för mycket..

Jag börjar bli riktigt paranoid, och förmodligen helt i onödan.

Igår när jag drog till lagret ute i alby för att träffa the boss såg mina utsikter inte lika lovande ut längre. Alla har hakat upp sig på att jag inte har körkort, men hur fasen ska jag ha råd med körkort utan jobb och pengar, egentligen? Det blir ju bara en ond cirkel.
Hur som helst visade han runt mig i den enorma lagerlokalen och jag insåg att det skulle ta mig ett halvår innan jag lärde mig namnen på alla indiska matvaror. Delen om allt hår förstår jag ganska bra ändå, så det lär inte vara några problem. Fotostudion var det sketnaste jag har sett i hela migg liv, och helt fel redskap. Men men.
OM jag mot all förmodan får en provanställning så kommer jag få ett helt eget kontor, och det tänker jag styra upp och göra mysigare i sådana fall, för nu är det bara kalt. Sedan bad han mig att slå mig ner en stund så att han skulle ta hand om två män som var på besök. Jag väntade... väntade, väntade, och efter en timme fick jag nog. Har sällan varit så rastlös förr. Jag letade rätt på honom och störde honom under mötet och sa att jag måste gå. Då bad han mig att vänta fem minuter till. Fine.
När vi talade klart igen så såg det inte så lovande ut. Han var ju intresserad av att anställa mig, men inte de andra som inte har träffat mig. Bara för att jag inte har körkort. Men jag ska ringa tillbaka i slutet av månaden så skulle han prata vidare med sina kollegor och så får jag börja jobba i början av nästa månad om det blir något.

Chai tycker att jag är för negativ och tar ut allt i förväg, men det känns som ett knytnävslag i ansiktet när en handledare ger hintar om att jobbet är mitt och sedan ändrar sig brutalt över en skitsak. Mitt sett att bearbeta det hela är att få vara lite nere för en kväll i alla fall.

Inom en timme måste jag ha bestämt mig angående resan, så att jag kan säga hej då till chai. Gud, jag vet inte.
Annars åker jag till syskonen i huddinge och umgås med dem.

btw så har min vänstra höft börjat tappa känseln igen. Var fri från det i ett år i alla fall.

------
12:36

Jag bara gjorde det.
Jag bestämde mig för att åka med. :D Det jobbiga är ju att vara ifrån chai, fast och andra sidan så tror jag att han blir glad av att veta att jag inte har något val än att trycka i mig massa mat dygnet runt nu. Jag är säker på att han känner till mitt slarv, och det gör ont i mig att se honom besviken, så jag ska släppa alla tankar nu och äta ordentligt.
Systemkameran är på laddning, så nu ska jag bara slänga ner pass, kläder och pengar i en ryggsäck, sen off we go! Gör så att det inte regnar...

Officiella 10 månader idag. <3