Moster ringde hem strax innan fem i morse, när jag precis lagt mig ner för att blunda. Bara att hon grät gjorde mig nervös. Kunde inte tro det förrän vi strax efter det, (moster, samuel, tobias och jag) åkte till sjukhuset. Först då.
Jag är inte den som gråter inför familj och släkt, men nu.
Jag kommer aldrig att acceptera döden.

Saker hade verkligen redan nått botten även innan jag fick samtalet.
Men nu insåg jag att hålet verkligen var bottenlöst..

did you give the world some love today?